Förutsätter Europakonventionen att den svenska bestämmelsen om våldtäkt revideras? - En analys av rättsfallet M.C. mot Bulgarien och dess betydelse för svensk rätt

Abstract

Den fråga som är föremål för utredning i föreliggande uppsats, är huruvida Europakonventionen, med utgångspunkt i Europadomstolens dom i M.C. mot Bulgarien (Bulgariendomen), förutsätter att den svenska bestämmelsen om våldtäkt revideras. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna gäller som svensk lag, och Sverige är skyldigt att garantera att individen kommer i åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i Europakonventionen. Bestämmelserna i konventionen är relativt allmänt hållna och får ett mer konkret innehåll först genom Europadomstolens rättspraxis. Domstolen tillämpar konventionen dynamiskt, och således utvecklas innehållet i bestämmelserna kontinuerligt i enlighet med förändringar i europeiska/internationella standarder vad gäller skyddet för den enskilde mot att utsättas för kränkningar av sina mänskliga fri- och rättigheter. I dag tolkas konventionen så att konventionsstaterna har en positiv skyldighet att skydda (potentiella) brottsoffers rättigheter enligt konventionen dels genom effektiva straffbestämmelser, dels genom att vidta effektiva åtgärder till följd av kränkningar som har ägt rum. I fallet M.C. mot Bulgarien påstod M.C. att hon hade våldtagits av två män. De båda männen hävdade att samlagen hade skett med samtycke från M.C. Den bulgariske åklagaren avskrev efter en brottsutredning målet, med motiveringen att det inte fanns tillräckliga bevis för att M.C. hade tvingats till samlag. Det hade inte heller styrkts att männen använt våld eller hot mot M.C., eller visats att hon hade gjort motstånd eller försökt tillkalla hjälp. Europadomstolen fastslog att konventionsstaterna enligt artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen är skyldiga att införa effektiva straffbestämmelser som kriminaliserar våldtäkt och andra sexuella handlingar som sker utan samtycke, inklusive sådana där offret inte har gjort fysiskt motstånd, samt att även tillämpa dessa i praktiken genom effektiva utredningar och åtal. Vidare konstaterade domstolen att, i ett fall om påstådd våldtäkt, alla fakta skall utredas, bedömningen skall grundas på samtliga omständigheter i det enskilda fallet och trovärdigheten av oförenliga uppgifter skall prövas. Också i sådana fall där det finns lite ''direkt'' bevisning, såsom våld och motstånd, kan samtliga omständigheter leda till att det går att fastställa att det inte funnits samtycke. Domstolen fann att Bulgarien inte uppfyllde sina positiva skyldigheter enligt konventionen och rådande europeisk standard. I Sverige trädde en ny sexualbrottslagstiftning i kraft den 1 april 2005, drygt ett år efter Bulgariendomen. För att ansvar för våldtäkt skall komma i fråga, krävs det enligt lagtexten att gärningspersonen har tilltvingat sig samlag eller en därmed jämförlig sexuell handling genom våld eller hot, eller att han har genomfört en sådan handling genom att otillbörligt utnyttja att offret befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. I rättstillämpningen är dock frågan om offrets samtycke central. I NJA 2004 s. 231 uttalade HD att bristen på samtycke är grundläggande när fråga om våldtäkt eller sexuellt tvång prövas och att det våld, hot eller tvång som förekommit kan sägas tjäna som bevis på att det sexuella umgänget inte varit frivilligt. I propositionen som föregick den nya sexualbrottslagstiftningen hänvisade regeringen bland annat till detta resonemang av HD som skäl för sin uppfattning att den svenska lagstiftningen angående våldtäkt är förenlig med Bulgariendomen. Lagrådet ansåg dock att domen borde analyseras närmare, samt att det borde övervägas att mjuka upp begreppet hjälplöst tillstånd, för att uppfylla kravet på att varje sexuell handling som sker utan samtycke skall vara straffbar. Lagrådets förslag grundar sig förmodligen på att det i en del fall varken har varit möjligt att bevisa tvång genom våld eller hot, eller hjälplöst tillstånd, trots att offret befunnit sig i en utsatt situation då den eller de sexuella handlingarna har utförts. Lagrådet menade att det borde övervägas att låta hjälplöst tillstånd omfatta även det fallet att en person befunnit sig i en särskilt utsatt situation, men regeringen ansåg inte att ett sådant begrepp borde införas i lagtexten. Enligt min uppfattning vore det dock positivt med ytterligare överväganden och utredning kring förslaget. Bulgariendomen är svårtolkad. I princip kan den dock tolkas på två sätt: antingen överensstämmer den nya svenska sexualbrottslagstiftningen med utfallet, såsom framhållits av Justitiedepartementet, eller så överensstämmer den svenska lagstiftningen inte med utfallet, en åsikt som har framförts bland annat av Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen. Leijonhufvud och Diesen har främst pekat på det faktum att den svenska bestämmelsen inte baseras på bristande samtycke, utan innehåller ett krav på tvång. Som jag tolkar Bulgariendomen, uppställer Europadomstolen ett krav på att våldtäkt skall vara kriminaliserat och att det skall finnas effektiv lagstiftning mot alla sexuella övergrepp som sker utan samtycke, men inte ett krav på att exempelvis den svenska våldtäktsbestämmelsen skall ändras på så sätt att den måste baseras på bristande samtycke. Däremot får tillämpningen av den skrivna lagen, det vill säga resultatet, inte strida mot konventionen. Det är anmärkningsvärt att Europadomstolens uttalande angående effektiva brottsutredningar och åtal, inte har uppmärksammats i samma utsträckning som samtyckesfrågan. Undersökningar visar att det i Sverige väcks åtal i få fall av anmälda våldtäkter, vilket delvis beror på att våldtäktsbrottet är svårutrett, men i en del fall även på brister i förundersökningseffektiviteten, samt på invanda föreställningar om ''ideala'' offer, ''typiska'' våldtäktsmän och ''riktiga'' våldtäkter.